Timing is everything
Fick en smärre chock inatt när jag under det obligatoriska nattsamtalet fick sms klockan halv tre av en person jag inte hört av på väldigt länge. Jag bröt ut i nåt hysteriskt skratt för att jag vart så chockad. "börja tänka på dig" hmm jo man tackar. Vad svarar man på detta? "oj, det var inte igår" haha! Kändes som en schysst reaktion. Eller? Hördes senast för några månader sedan och sågs senast för mer än ett år sedan. Men personen i fråga har en tendens att vid de mest otippade tidpunkterna få för sig att skriva i liknande stil. Jajja, det är ju spännande det med..
¨
Angående nattsamtalen så har Kicki denna månad ett mål det är att mina 3000 fria samtalsminuter ska ta slut - jag tror att hon kan lyckas då vi de senaste dagarna har pratat minst 1.5 timmar per dag.. Ojdå! Igår vart det nog tre timmar. Jag undrar vad vi pratar om egentligen? Igår kom vi in på detta med volontärarbete och fundera kring hur man verkligen skulle klara av det. En tanke var att man när man kom hem skulle uppskatta de små sakerna här i livet ännu mer. Men sedan gick tankarna också att man kanske inte kan uppskatta något alls då man vet hur svårt andra har det och klarar därför inte av att unna sig själv någon som helst lyx. Å andra sidan, igen, så kanske man känner att man har ju ändå gjort någonting - man har ju inte bara gått förbi, tittat och sedan gått därifrån. Man har ju antagligen hjälp åtminstone någon, man har gjort någon form av insats, om än så liten så kanske just din insats hjälpt någon. Det måste ändå vara en "skön" känsla - att veta att man kanske(antagligen&förhoppningsvis) gjort livet lite bättre för någon. Jag tänker ofta att jag skulle vilja volontärarbeta och hjälpa, framförallt, barn som har det svårt. Och tankarna har inte sällan gått i släktens fotspår att börja jobba med något sådant i Sverige. Kanske med utsatta ungdomar och barn, kanske med missbrukarföräldrar, eller de som bevittnat eller blivit utsatta för misshandel, eller bara mår allmänt dåligt pga alla krav som ställs på unga människor idag. Jag blir stolt när jag vet att mormor hjälpt många ungdomar att må bättre genom sin insats via ungdomsmottagningen och tänker att det måste vara en underbar känsla att just idag har jag hjälp någon att se positivt på livet igen.
Kan nog sväva ut hur mycket som helst om det så jag slutar innan det blir blajj. Igår var jag duktig och städade och tvättade, skurade golvet på knä med en handduk - man tager vad man haver: Jag hittade när jag tvättade åtminstone några plagg som kan tänkas vara nog "propra" att ha i Italien. Lite jobbigt när han sa att "hels inte tröjor med konstiga tryck på" haha! Nästan alla mina tröjor har något form av tryck på sig, men det ska nog finnas någonting man kan ha. Om Mattias får ha knytblus så kan väl jag få ha en tshirt med tryck :p
När jag var klar med mina bestyr blev jag knäpp på att sitta hemma och inte ha något att göra, jag städar vanligtvis när jag är rastlös men det fanns ju inte mer att städa... Så jag gick och mötte Emelie på ÅC för att sedan gå till Kandis och kolla på I samlarens spår, grymt bra film, baserad på en bok av den bästa författaren jag någonsin läst av (jag räknar inte Dave Pelzer då det är annan ganger). Har läst två böcker av honom och har imorse börjat på den tredje - suttit fast sedan halv elva imorse och slukat 6 kapitel och kommer nog fortsätta efter detta - så jävla bra! Spännande från första meningen. De flesta vet att jag inte gärna läser och att det kan gå långsamt när jag väl gör det men dessa böcker har jag läst ut på väldigt kort tid. När jag läste första boken var det någon gång då Emelie försökte prata med mig och jag hörde inte ens det förrän efter kanske tio minuter då hon hojtade till. haha! Då är det fan bra alltså! :) Om jag ändå kunde läsa kurslitteraturen med samma inlevelse...
Kanske skulle äta lite lunch och fortsätta i Lincoln Rhymes värld :)
they say the devil's in the details
